Ja, det hoppas jag i alla fall för nu är det semester och fullspäckad är den!

Mycket på gång med hundträning! Bästa veckan stundar med kennelläger, massor av goa människor och hundar och full fart från morgon till sena natten!

Gubben min håller sig hemma, förbereder inför målning av huset som direkt avlöser lägertiden!

Därefter mer hundaktiviteter så klart, ska försöka rodda lite i hemmet också om tid finns mellan fulla rullen!

Så därför hoppas jag nu på att vila är överskattad för det blir det inte mycket av alls!

Vi har haft trevligt besök på klubben av medlemmar från andra klubbar, vi som värdpar fixade ett uppletande lite tävlingsmässigt och sedan körde vi alla igenom brukslydnaden i respektives klass.

Fika, hembakt och goda smörgåsar slant ner, hungrig blir man av hundträning!

Försökte mig på en högretävling till  på Heby BK, hade bara 3 och slut med så vi bröt efter uppletet då ingen chans fanns på uppflytt, matten var väldigt trött och ganska lång resa hem!

Trevligt upplägg med trevliga funktionärer var det!

Fick bo hos goa kompisen Lena med full service, värsta lyxhotellet! Tack vännen! Du vet att jag gärna bjuder igen!

Med vad jag märkt på Gaia så fungerar nosen sämre och sämre, kontaktade bästa veten och nu behandlas fyrfotingarna för noskvalster, ska bli spännande och se om pinnarna hittar tillbaka nu efter 2 behandlingar och om tempot på spåret återgår mer till full rulle än att kunna gå med lös lina!

That´s all folks!  

Har precis avslutat en omgång nattpass igen.

Mitt jobb på ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) bygger på att människor med för det mesta obotlig sjukdom och snar död ska kunna vårdas hemma.

Jag tycker faktiskt att vi gör ett toppenjobb!

Gå till dig själv, om du har en kortare tid kvar av ditt liv, (åtminstonde den tid du är medveten om... man kan ju faktiskt vara död i morgon!) vart skulle du helst tillbringa den tiden? På sjukhus eller i ditt hem?

Jag skulle inte tveka på att få vara hemma!

Ja,ja, drömmen om att ta kontokortet, resa jorden runt, bränna alla stålar hej vilt! Visst! Men när verkligheten knackar på dörren är det få som tänker just så! Det är vi friska som drömmer om det.

De flesta som är svårt sjuka drömmer om ett mirakel, att få umgås med de nära och kära, att orka vara uppe, att kanske kunna äta lite, att få vara ute en stund och framför allt att få lindring mot de plågor de har. ( Så de kan leva tills de dör fullt ut). Det är i alla fall den samlade bild jag fått med ganska många arbetsår i denna branch.

Lindring och tröst, behandla de döende som en fullt levande, respekt för deras önskan och deras integritet, det är vad jag försöker åstadkomma varje natt på jobbet. Ibland har vi så kul tillsammans, jag och de sjuka, skrattar så tårarna rinner! Ibland rinner tårar av sorg och ibland är det bara en helt vanlig dag/natt, bara att fortsätta som om många morgondagar fortfarande finns kvar.

Jag stormtrivs med mitt jobb, ibland är det tufft, mycket ångest och sorg får jag härbärgera men det är ju inte min sorg eller ångest så när jag sätter mig i bilen och åker hem, då ramlar allt av! Då är jag precis som alla andra, ja, kanske inte helt klar över min egen odödlighet utan högst medveten om min tid på jorden och att det är nu som gäller.

Ett jag har lärt mig det är att göra det jag tycker om! Städa, tvätta, se till att det är snyggt för alla andra det har lägre prioritet! Att ha ordning för min skull, det är okey!

Om hundra år (vilken klyscha!) vet ingen vad jag gjort, hur jag levt eller hur mitt hem såg ut!

För mig är hundarna min glädje och källa till kraft! Min familj och mina vänner.

Resten löser sig och gör det inte det så har jag dött så då löste det sig på det sättet!

Ha det gott!